Min sovande stortå

Jag skrev ju i min förlossningsberättelse om mitt ben som domnade bort och att inte hade gått bort i stortån och del av foten. Nu är det över tre veckor sedan förlossningen och ännu har den inte vaknat. Det kan tyckas vara ganska liten del som är bortdomnad eftersom det bara är stortån, halva insidan på foten och halva översidan rakt in från stortån, men den delen av foten har väldigt stor betydelse för att styra foten och balansen. I början kunde jag inte ens stå på ett ben men det har jag lärt mig nu även om balansen fortfarande är väldigt dålig. När jag sätter mig ner på huk kan jag inte böja den foten för då viker den sig så jag måste gå ner med andra benet först. Jag kan inte vrida foten när jag har satt ner den på golvet, när jag går måste jag antingen hasa foten eller sätta ner foten platt och att ta springsteg utan skor kan jag inte. Foten är också svullen men det har gått ner en del, även om det är bättre plats i skon nu kan det ändå bli obehagligt för att jag inte kan vicka på tån. Så det som är minst problem är den sovande känslan som är i tån hela tiden för den har jag vant mig vid nu.

Jag trodde först att bortdomningen berodde på ryggmärgsbedövningen men efter att ha sökt om det på Internet så hittade jag det här i Vårdguiden, där står det:
"Övergående nervpåverkan, som orsakas av att barnets huvud trycker på de nervstammar som löper på bäckenbenets insida, är inte helt ovanligt efter en förlossning och har inget samband med ryggbedövningen. Allvarlig och bestående nervpåverkan av ryggbedövningen i sig, genom att nålen eller slangen ger en blödning, nervskada eller infektion i ryggkanalen är mycket sällsynt."
Eftersom jag inte fick detta förklarat för mig på BB har jag känt mig orolig över vad som kommer hända med foten. Jag fick träffa en sjukgymnast på BB som konstaterade vart i ryggen som den delen av benet hörde ihop med och ska på återbesök efter 6 veckor men ingen mer hjälp eller förklaring. Det jag kände mig orolig över var hur bestående det kommer vara och därför har jag kontaktat förlossningen nu efteråt och i fredags fick jag träffa en narkosläkare. Hon konstaterade precis som jag läst i Vårdguiden att det troligtvis inte har något samband med ryggmärgsbedövningen eftersom domningen inte kom samtidigt som bedövningen sattes och dessutom så sätts bedövningen väldigt långt ifrån den delen av ryggen som nerverna till den delen av benet sitter. Hon sa också att det kunde ta några månader till innan domningen kommer att släppa men det kändes ändå skönt att få prata med någon om det.

Även om det är lika stor del av foten som sover fortfarande så känns det ändå något bättre nu eftersom jag vänjer mig mer och mer, dessutom lär jag mig ju med tiden hur jag ska gå och nu blir jag inte lika trött i benet efter att ha varit ute och gått. Som tur är går det faktiskt bättre att gå när jag går med barnvagnen, innan jag upptäckte det kändes det extra jobbigt eftersom jag verkligen hade sett fram emot alla barnvagnspromenader nu när jag är hemma hela dagarna. Det som jag kan konstatera är att jag är väldigt glad över att jag har tillgång till bil hela tiden annars hade jag känt mig väldigt instängd av att inte kunna ta mig dit jag vill.